januari 2006

Damn! Jag e inte alls den K’e4rleksgudinna jag trodde att jag var. L’e5t mej f’f6rklara: f’f6r ett par m’e5nader sedan var jag projektledare f’f6r en blind date mellan tv’e5 polare. Allt verkade g’e5 bra och jag var v’e4ldigt n’f6jd med mej sj’e4lv, ’e4nda tills f’f6r en vecka sedan d’e5 den ena parten informerade den andra att han tvivlade p’e5 att det skulle bli n’e5gonting allvarligt mellan dem. Vadd’e5 tvivlade, de var ju perfekta f’f6r varandra? De skulle ju leva lyckligt i alla sina dagar! But no. Nu k’e4nns det lite som om det var mitt fel att K blev besviken och J tvivlade. F’e5r ta och l’e4gga min hallikverksamhet ’e5t sidan och endast ’e4gna mej ’e5t saker jag e bra p’e5.

Och hur ska jag nu kunna tro p’e5 K’e4rleken igen, om inte ens J och K passar ihop? P’e5 flyget hem l’e4ste jag faktiskt en l’e5’e5’e5’e5ng artikel om k’e4rlek i National Geographic. D’e4r stod det att k’e4rlek egentligen bara e kemi (man vill tydligen ha n’e5gon som har ett s’e5 olikt immunf’f6rsvar som en sj’e4lv) och att man bara kan vara passionerat f’f6r’e4lskad i n’e5gon i medeltal i ett ’e5r. I fyra ’e5r h’e5ller den egentliga k’e4rleken och sedan handlar det bara om kamratskap. Just fyra ’e5r f’f6r att det tar s’e5 l’e4nge att avla och sk’f6ta om en bebis.

Det l’e5ter hemskt om det verkligen e s’e5. V’e4grar att tro p’e5 det, jag t’e4nker vara passionerat k’e4r hela livet -’e5tminstone stundvis. Och det betyder INTE att jag t’e4nker byta pojkv’e4n vart fj’e4rde ’e5r. S’e5des’e5.

DETTA HAR H’c4NT:

Att ’e5ka hem fr’e5n Rio tar uppenbarligen tre dygn. Tog flygf’e4ltsbussen till Rio internationella flygplats tidigt p’e5 fredag kv’e4ll. Det hade sm’e5regnat hela eftermiddagen, men n’e4r jag steg ut p’e5 gatan med hela min packning hade duggregnet f’f6rvandlats till st’f6rtregn med ’e5ska och blixtrar som lyste upp himlen med bara n’e5gra sekunders mellanrum. Bussen kom s’e5klar innan jag hade kommit fram till h’e5llplasten och jag fick tokrusa f’f6r att hinna. Vad jag l’e4rde mej var att d’e5 det regnar i Rio f’f6rvandlas gatorna till sj’f6ar och att springa till bussen var ungef’e4r som att jogga genom Bajkalsj’f6n med sin backpack p’e5 ryggen. Hann med bussen (genomv’e5t in p’e5 bara kroppen naturligtvis), men det visade sig snart att en resa som vanligen tar 45 minuter blir mycket l’e4ngre i ov’e4der. N’e4rmare best’e4mt 6 timmar. Trafikkaoset var totalt, vi r’f6rde oss knappt tio meter i timmen och de som v’e5gade stiga ur sina bilar/bussar/andra fortskaffningsmedel i de skumma favelakvarteren blev r’e5nade. Folk k’f6rde tydligen p’e5 varandra hela tiden f’f6r n’e4sta dag l’e4ste jag i Globo att det d’f6tt minst 11 personer pga ov’e4rdet,. N’e4r jag kom fram till flygf’e4ltet var klockan halv tv’e5, flyget hade g’e5tt och det enda som fanns att g’f6ra var att v’e4nta tills biljettluckorna ’f6ppnade f’f6ljande morgon. Tr’e4ffade en serbisk tjej och hennes holl’e4ndska kusin p’e5 bussen och eftersom de var i samma knipa hade vi ’e5tminstone varandra (efter min studietid i Holland har jag lite sv’e5rt f’f6r holl’e4ndare, men den h’e4r var helt ok…).

Efter att ha ’e4tit frukost, lunch och middag p’e5 flygf’e4ltet, sovit en stund p’e5 en b’e4nk, gjort en utflykt till terminal 1 och flygf’e4ltspersonalen b’f6rjat h’e4lsa p’e5 mej k’e4nde jag mej lite som den d’e4r snubben som bodde p’e5 Charles de Gaulle i m’e5nga ’e5r (eller som Tom Hanks i the Terminal, trots att jag tyv’e4rr inte blev k’e4r i en Chaterine Zeta Jones-flygv’e4rdinna…). Jag ska inte bore you with the details, men det blev en hel del gr’e5t och skrik vid Varigs biljettf’f6rs’e4ljning (n’e4r jag gr’e4lat med den sjunde chefen gr’e4t jag faktiskt en skv’e4tt). Alla flyg till Europa var sjukt ’f6verbokade, men till slut kom jag iaf iv’e4g p’e5 s’f6ndag kv’e4ll -tv’e5 dygn senare ’e4n planerat. Mellanlandade i Frankfurt, purken och tr’f6tt som jag var muckade jag gr’e4l med en Lufthansabiljettf’f6rs’e4ljare som v’e4grade kompensera mitt lidande (det e n’e4stan F’d6R l’e4tt att s’e4ga fula saker till tyskar..). Ringde med t’e5rar i ’f6gonen (igen!) till pappa (som man ju ska g’f6ra d’e5 man beh’f6ver hj’e4lp) som bott i Tyskland i 15 ’e5r och som tr’f6stade mej med att Tyskland e en bananrepublik. Det hj’e4lpte lite.

Orsaken till att jag inte bloggat p’e5 n’e5gra dagar e mao allts’e5 INTE den att jag rymt med en het brasiliensk ’e4lskare. Eller s’e5 hittade jag bara p’e5 ovanst’e5ende historia och sitter med en kokosn’f6t i handen p’e5 en praia i Salvador de Bahia…

Min polare Karine gifte sig i Bretagne i september och under bropplosfesten dok det plotsligt upp en rivaliserande brud. (I bakgrunden till vanster kan ni se den forvirrade brudgummen).

Sista bikinibilden pa MYCKET lange, fran och med imorgon blir det palsmossor och vantar (och mindre glada miner..?). Nu aker jag mao hem. Puss pa er och vi ses i Finland!

Det sags ju att man ska prova pa allting (forutom folkdans) och idag testade jag en frukt jag aldrig tidigare stott pa. Den sag lite ut som som kronartskocka, var vit och ganska slemmig inuti, hade en massa svarta stora karnor och smakade en aning banan. Nu later det ackligare an vad det verkligen var, men jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den pa ett smakligare satt. Undrar forresten hur svart det e att prova pa en ny sak varje dag. Risken finns ju alltid att man blir lite manisk. Typ ifall man inte hittat pa nat bra pa hela dan far man for sig att prova pa hur det e att tatuera sig i ansiktet, kidnappa presidenten, soka in till Hanken eller skara av sig ett finger. Men det e kanske en risk man maste ta.

For ovrigt har jag gatt omkring och funderat pa hur lite jag egentligen behover for att vara lycklig. Hemma i Helsingfors tror jag alltid att jag behover en massa grejer, men sa fort jag e ute och reser marker jag att det faktiskt gar att skala bort det mesta. Det e egentligen bara vissa manniskor som jag saknar. Dem saknar jag daremot sjukt mycket.

Sista hela dagen idag. Surfade pa formiddagen (och skadade mej bara lite, mera blamarken an skubbsar -marker ni att jag behover mycket sympati?), promenerade hem langs med hela Copacabana praian, sov en stund till Oprah (medan hon intervjuade en kille som skrivit boken ’a8He is just not that in to you’a8) och ska nu ga ner till stranden en stund och forundras over hur faktumet att killarna e sa sjukt mycket mera valtranade an tjejerna. Kanns lite vemodigt.

Nagon har lakt! Den har killen har lankat till min superhemliga (?) blog: http://henrik.net/blog/ (men som tur verkar han vara fornuftig, atminstome pa basen av hans korta kommentar om min blog…)

Jag har en fruktansvad bekannelse att gora. Sitt ner och hall i er. Inte nog med att jag nastan maniskt pendlar mellan BBC World och CNN, varje morgon ser jag pa ett avsnitt av Dawsons Creek (Pacy och Joey e ihop, Dawson hanglar med Paycys urgamla (=22-ariga) storasyster, Jen dealar knark och den dar morka killen som e gay har kommit ur skapet. Ingen har annu haft sex.). Pinsamt jag vet, men eftersom det rakar komma precis da jag vaknat varje morgon har jag blivit helt hooked. Det e som en drog! N, jag ska aldrig mera retas med dej for att du e besatt av Smallwille, One Tree Hill och the OC.

Gjorde igar en antropologisk undersokningen angaende prostitution (=satt en stund vid en av strandbarerna Copacabana). Forst var det mest fascinerade att folja med brudarna och de lonnfeta, bleka turisterna, men efter en halv timme madde jag illa. De flesta tjejer var nog under 25 , medan alla man var minst 50 ar gamla. Ingen diskretion alls, hallikarna presenterade glatt tjejerna for potentiella kunder och de som inte jobbade satt uppstallda vid en bardisk (hororna alltsa, inte hallikarna). Jag vet, jag e sa naiv, men det var faktiskt sa hemskt att se.

Jag e forresten helt morbultad efter gardagens surfsession, kanns som om jag kastat mej ur en accelererande bil pa motorvagen. Forsta gangen jag surfade i bara bikini (vanligtvis brukar man ju ha vatdrakt) och att krascha i sandbotten med ungefar ingenting alls pa sig gor grymt ont. Har skrubbsar over hela kroppen -fast mest pa revbenen. Omojligt att sova pa mage. Far antingen lov att bli lite duktigare, eller ha pa mej vatdrakt i fortsattningen.

Ipanema.

Expedition Robisnon, den 27:e dagen. Expeditionens deltagare borjar vara lite griniga efter att ha levt pa kokosmjolk i nastan en manad nu. Pa fredag blir det orad och tyvarr ser det lite dystert ut for den har deltagaren, det finns en risk att hon rostas ut…