Damn! Jag e inte alls den K’e4rleksgudinna jag trodde att jag var. L’e5t mej f’f6rklara: f’f6r ett par m’e5nader sedan var jag projektledare f’f6r en blind date mellan tv’e5 polare. Allt verkade g’e5 bra och jag var v’e4ldigt n’f6jd med mej sj’e4lv, ’e4nda tills f’f6r en vecka sedan d’e5 den ena parten informerade den andra att han tvivlade p’e5 att det skulle bli n’e5gonting allvarligt mellan dem. Vadd’e5 tvivlade, de var ju perfekta f’f6r varandra? De skulle ju leva lyckligt i alla sina dagar! But no. Nu k’e4nns det lite som om det var mitt fel att K blev besviken och J tvivlade. F’e5r ta och l’e4gga min hallikverksamhet ’e5t sidan och endast ’e4gna mej ’e5t saker jag e bra p’e5.
Och hur ska jag nu kunna tro p’e5 K’e4rleken igen, om inte ens J och K passar ihop? P’e5 flyget hem l’e4ste jag faktiskt en l’e5’e5’e5’e5ng artikel om k’e4rlek i National Geographic. D’e4r stod det att k’e4rlek egentligen bara e kemi (man vill tydligen ha n’e5gon som har ett s’e5 olikt immunf’f6rsvar som en sj’e4lv) och att man bara kan vara passionerat f’f6r’e4lskad i n’e5gon i medeltal i ett ’e5r. I fyra ’e5r h’e5ller den egentliga k’e4rleken och sedan handlar det bara om kamratskap. Just fyra ’e5r f’f6r att det tar s’e5 l’e4nge att avla och sk’f6ta om en bebis.
Det l’e5ter hemskt om det verkligen e s’e5. V’e4grar att tro p’e5 det, jag t’e4nker vara passionerat k’e4r hela livet -’e5tminstone stundvis. Och det betyder INTE att jag t’e4nker byta pojkv’e4n vart fj’e4rde ’e5r. S’e5des’e5.